Jag har den finaste mamman man kan tänka sig! Hon är den mest ödmjuka person jag någonsin stött på, hon är snäll, snygg, omtänksam, sätter aldrig sig själv först och nu vet jag 25 år gammal att hon har levt för min bror och mig, alltid. Jag vet att hon varje dag har "krupit ur skinnet" för att vi ska ha det bra på alla sätt, jag har sätt och hört det varje dag men inte förstått det fullt ut förän nu.
Jag är otroligt lyckligt lottad som har haft en sådan tur, att jag fick just mamma och pappa som mina föräldrar.
Men med den tanken kommer även ångesten, dom fick mig som dotter.
Visst det är inget större fel på mig, hade kunnat vara värre =) men ändå. Alla gånger man varit otacksam när middagen har stått på bordet, sagt att man inte gillar maten eller redan har ätit, det gör ont. Varje gång de har uppfostrat mig och jag hatat att dom tjatade, det gör ont. Att jag klagade på att vi var ute och seglade på somrarna, det gör ont. Att jag inte uppskattade när det ville lära mig saker, det gör ont.
Och det finns mer, det tar aldrig slut när man börjar tänka på det...
Men hur mycket fel jag än tyckte att de gjorde då så är jag dem evigt tacksamma idag, jag vet att det sättet de uppfostrade mig på och de dom lyckades lära mig har hjälpt mig otroligt mycket i livet och kommer hjälpa mig i framtiden. Det som format mig mest och är det allra viktigaste, det är att de lyckats ge mig mer eller mindre av alla deras goda egenskaper. Det finns inga andra jag kommer fråga om råd den dagen jag själv ska börja uppfostra mitt barn.
Men vem vill egentligen ha barn när man vet hur hemsk man var själv?
Jag tror att alla vuxna har sådana funderingar om sin barndom. Jag var hemsk som tonåring, klagade på allt, kom inte överens med mina föräldrar, var lat och otacksam. Men det är en del av frigöringsprocessen, du bryter dig loss från föräldrarna och blir en egen individ. Med all klagan visar du att du är en person och inte bara ett bihang till dem. För en del tonåringar är denna process ganska lätt, och för andra är den livslång. Som vuxen när man blickar tillbaka ser man ju oftast hur föräldrarna ville ens bästa och hur de uppoffrade sig för att man skulle ha det bra. Just då förstod man inte det. Det viktigaste är ju att du nu som vuxen har insett att dina föräldrar är bäst och att ni har en bra relation nu!
SvaraRadera